Va...Färdigt... Redan?

Har ni varit med om att sitta på akuten. Man sitter där med sitt onda. I evigheters evighet! Jag vet någon som fått sitta där med ett bruten ben i åtta timmar innan de fått komma in. Åtta timmar! Ja, det är inte så att man direkt jublar när man inser att man måste uppsöka akuten. Dessutom är det ju också alltid kväll, mörkt och apkallt när man hamnar på denna okristliga och smittspridande plats. Håll med om att den känns smittspridande... Förkylda, hostande, kvidande och nysande människor i alla åldrar överallt! *huäää*

Så i lördags kväll var det dax. Lilltjejen ville, efter en vildare lek med storasyster, inte röra sin vänsterarm och bara skrek. Vad göra? Det är bara att inse att det blir en kväll på akuten!

Det är då det händer... Daptadadaaa!

Vi kommer dit. Anmäler oss i luckan och blir ombedda att sitta ner. Väntrummet är tomt på när som på en dam som anmärkningsvärt ser ut som om hon väntar på någon som redan är inne än att behöva hjälp själv. Vi hinner inte mer än att snudda rumpan mot stolsitsen förrän vi blir uppropade. Hamnar på rummet. Tre sekunder senare kommer läkaren in. Efter ytterligare tre sekunder har han fixat lilltjejens arm som visade sig vara halvt ur led bara - sk piglux*. Efter ytterligare en kvart sitter vi i bilen hem igen.

Detta måste vara något av ett världsrekord i snabbhet på en enhet som akuten!

*Piglux: Förr var tydligen pigorna ganska våldsamma i förfarandet med små barn och detta uttryck kommer från att pigorna helt enkelt slet upp ungarna i armen och armen for ur led. Stackars ungar. Dumma, dumma pigor.

//Annisen