Löneförhandling...

Sen jag fick mitt första barn har jag haft så svårt att stå upp för mig själv. Jag börjar gråta för minsta lilla och det ser ju inte så bra ut när man försöker prata för sin sak och det man har rätt till. Särskilt i öga-mot-öga-situationer är detta lite av ett problem nu för tiden. Jag är lite rädd för att jag inte ska orka prata för mig just för att jag kanske börjar gråta. Detta är dessutom något jag aldrig haft några problem med innan jag fick barn så jag retar mig en del på det också. En del säger att det går över och jag får väl tro på dem då..;o)

Hur som helst lyckades jag höja min vikarielön på ena extraknäcket med i alla fall 500 kr! Alltid något. Så stärkt av att jag lyckades få en liten framgång i alla fall så tog jag mod till mig och ringde upp min gamla chef nu alldeles nyss. Jag vikarierar numera alltså också på min gamla arbetsplats och tänkte att det måste ju gå att få mer i lön än bara det man får även där - om man ligger på lite.

Sagt och gjort, jag ringde, jag pratade för mig, lyssnade vad chefen tyckte, kom med nya infallsvinklar, började INTE gråta, och fick fram det jag ville. Go Anna! Nu är det bara att vänta och se om det gav resultat... (Hon skulle höra av sig.)

Hoppas, hoppas, hoppas!
//Annisen